Arabiska revolten (arabiska: الثورة العربية, al-Thawra al-Arabiyya, turkiska: Arap İsyanı), även kallad "revolten i öknen", var ett uppror mot det osmanska riket under första världskriget.
- Denna artikel handlar om revolten som började 1916. Se även Arabiska våren.
| Arabiska revolten | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Soldater ur den arabiska armén med den arabiska revoltens flagga. | |||||||||
| |||||||||
| Stridande | |||||||||
 Kungariket Hijaz Storbritannien Frankrike |
 Osmanska riket Tyskland | ||||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||||
| Hussein ibn Ali Faisal ibn HusseinAbdullah ibn Hussein Edmund Allenby T.E. Lawrence |
 Djemal Pascha Fahreddin Pasha Muhiddin Pasha Otto Liman von Sanders | ||||||||
| Styrka | |||||||||
| 30 000 (juni 1916)[1] | 23 000[1] | ||||||||
Bakgrund
Före första världskriget omfattade Osmanska riket, förutom Anatolien och Östra Thrakien, en stor del arabisktalande områden, som Levanten, Mesopotamien och delar av Arabiska halvön. Riket var under press både från yttre fiender och interna splittringar, och under den ökande nationalismen hade nya stater bildats i tidigare osmanska områden. Även den turkiska nationalismen hade vuxit sig stark och lett till interna strider.
Den arabiska nationalismen började också växa, med krav på ökad autonomi inom riket, liksom bland annat rätt till skolgång på arabiska och att värnplikten under fredstid skulle få göras i närområdet. Den så kallade första arabkongressen hölls i Paris 1913, där en viktig fråga var utarbetandet av ett program för strävan att den arabiska befolkningen i Osmanska riket skulle få samma rättigheter som den turkiska, bland annat med representation på alla politiska nivåer och ett erkännande av arabiskan som officiellt språk i landet, och det höjdes röster för en mer decentraliserad stat med större autonomi för de arabiska delarna.[2]
Under första världskriget allierade sig Osmanska riket med Tyskland. Därmed såg England och Frankrike, som tillhörde motståndarna, fördelar i att stödja en arabisk revolt mot det osmanska styret, och man gav sken av att man efter en revolt skulle stödja en självständig arabisk stat efter kriget.[3]
Revolten
Den arabiska revolten bröt ut i juni 1916, ledd av emiren av Mecka, Hussein ibn Ali, och hans söner,[4] men finansierades och styrdes i stor utsträckning av brittiska och även franska militära intressen.
Redan 1916 utropades kungariket Hijaz, på Arabiska halvöns västra del, med Hussein ibn Ali som regent.[5]
Under Husseins son Faisal och dennes brittiske rådgivare T.E. Lawrence, "Lawrence av Arabien", gjorde araberna sedan svårt avbräck för osmanerna. Omkring 70 000 man deltog i striderna,[4] och bland de större framgångarna för den arabiska sidan märks ett omfattande sabotage mot järnvägen genom Hijaz[4] och erövringen av Akaba. Kort före världskrigets slut 1918 intog arabiska trupper Damaskus[3] och Faisal insattes som Syriens härskare.[6]
Revolten skildras av Lawrence i hans självbiografi Vishetens sju pelare (Seven Pillars of Wisdom).
Svikna förhoppningar
Upprorsmännens förhoppningar om att Storbritannien efter krigsslutet som utlovat skulle stödja tanken på en självständig arabisk stat från Aleppo i Syrien till Aden i Jemen infriades dock inte. Kungariket Hijaz fick vara kvar, med i övrigt delades området istället upp mellan segrarmakterna enligt fredsavtalet i Sèvres 1920, som till stor del byggde på det av Storbritannien och Frankrike i hemlighet ingångna och av Ryssland godkända Sykes-Picot-avtalet från 1916.[3]
Se även
Referenser
Wikiwand in your browser!
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
