Örnbräken

Örnbräken (Pteridium aquilinum) tillhör ormbunksväxterna.

Örnbräken
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Växter Plantae
Division	Ormbunksväxter Pteridophyta
Klass	Pteridopsida
Ordning	Dennstaedtiales
Familj	Örnbräkenväxter Dennstaedtiaceae
Släkte	Örnbräknar Pteridium
Art	Örnbräken P. aquilinum
Vetenskapligt namn
§ Pteridium aquilinum
Auktor	(L.) Kuhn, 1879
Synonymer
Eupteris aquilina (L.) Newman Pteridium aquilinum (L.) Kuhn var. latiusculum (Desv.) J.Underw. ex F.Heller (ssp. latiusculum) Pteris aquilina L.
1 Jordstam med den tillväxande änden till vänster och tre blad i olika utvecklingsstadier, det äldsta med skaftet avskuret 2 En del av bladskivan 3 Småblad sett från undersidan. Förstoring × 3 4 Ett stycke av d:o (starkare förstoring) 5 Öppnat sporgömme med sporer (stark förstoring)

Beskrivning

Örnbräken bildar mer eller mindre täta bestånd av enstaka stående blad, som har styvt och upprätt skaft och 3-dubbelt parbladig skiva. Redan då ljungen blommar, börjar örnbräken gulna och står under hösten med livligt rödgul färg för att vissna ned innan vintern kommer. Bladens enstaka växtsätt beror på jordstammens långsträckta ledstycken. Namnet "örnbräken" kommer av att man, om man skär av stjälkbasen något på sned, kan se ledningssträngarna bilda en figur med viss likhet med en heraldisk dubbelörn.

Kromosomtal 2n = 104.

Från andra ormbunkar avviker Pteridium genom att sporgömmena sitter utmed bladflikarnas kant, och att indusiet bildas av själva bladkanten, som är tillbakavikt över sporgömmena. (Se figur 2 i stora bilden till höger.)

Örnbräken besitter ett ganska omfattande kemiskt självförsvar, med till exempel tanniner, fenoler och cyanidfrisläppande glykosider. Växten innehåller även två cancerogener.^[1] Detta innehåll gör örnbräken olämplig som djurfoder.

Habitat

Örnbräken är vanlig på många håll i världen. I Skandinaviens södra och mellersta skogsområden allmän.

I betesvall betraktas örnbräken som ogräs, och bekämpas manuellt genom ryckning. Eftersom roten tränger djupt ned krävs ett stadigt tvåhandsgrepp om skaftet, varpå ryckning sker rakt upp.

Utbredningskartor

• Norden
• Norra halvklotet

Biotop

Torra marker.

Etymologi

Dubbelörn

Flygande örn
Aquila chrysaetos

• Släktnamnet Pteridium kommer av latin pteris = vinge med syftning på den stora triangulära bladskivan.
• Artepitetet aquilinum kommer av latin aquila = örn, ty om jordstammen skärs itu ser det ut som siluetten av en flygande örn'
• Namnet "örnbräken" kommer av att man, om man skär av stjälkbasen något på sned, kan se ledningssträngarna bilda en figur som har viss likhet med en heraldisk dubbelörn ("tvehövdad örn").

Användning

Örnbräken har i äldre tider som torkad använts till stoppning i madrasser, till strö, till eldning med mera och även som maskdödande medel. Växten är otjänlig som djurfoder, och kan orsaka förgiftning hos kor och hästar.

Alternativa vardagliga namn

• Bräken
• Slokörnbräken (Underart)
• Taigaörnbräken (Underart) (Se taiga.)

Bilder

• Bildgalleri
• 
  Blivande blad
• 
  Gulnar på hösten
• 
  Skadad p g a saltstänk från havet
• 
  Ett tätt bestånd
  Lägg märke till de höga, upptättstående stjälkar, som uppbär bladskivorna
• 
  Undersidan av blad med sporgömmen längs kanterna
• 
  Genomskärning av en stjälk
• 
  Rot
• 
  Pteridium aquilinum subsp. pinetorum
• 
  Pteridium aquilinum subsp. japonicum
• 
  Pteridium aquilinum subsp. latiusculum
• 
  Pteridium aquilinum subsp pubescens
• 
  Pteridium aquilinum var. decompositum

Referenser

1. Christopher N. Page. Ecological strategies in fern evolution: a neopteridological overview. Review of Palaeobotany and Palynology. 119(1-2). 1^-33. 2002.

Externa länkar

• Den virtuella floran
• Örnbräken i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
• Wikimedia Commons har media som rör Örnbräken.
  Bilder & media