Upp, min tunga, att lovsjunga

Upp, min tunga, att lovsjunga är en mycket gammal psalm i elva verser om Jesu död och uppståndelse från cirka 600 e.Kr. av Venantius Fortunatus (cirka 530–cirka 600). Den fanns på svenska redan 1614 i skriften Andeliga Psalmer och Wijsor i en översättning av Sigfrid Aronus Forsius (1550–1624) och infördes i en bearbetad version av Gustaf Ollon (1646–1704) i 1695 års psalmbok. Den bearbetades och förkortades betydligt av Johan Olof Wallin för 1819 års psalmbok, där den rubricerades som påskpsalm. Den infördes oförändrad också i 1937 års psalmbok och med två smärre ändringar i 1986 års psalmbok då Ollons arbeten med psalmen tagits bort.

Psalmen inleds 1695 med orden:

Up min tunga at lofsiunga

En berömlig kamp och strijd

I Sverige fick man genom 1697 års koralbok en tjänlig och omtyckt melodi till den över 1000 år äldre texten. Melodin var med några avvikelser samma som den som funnits i Roslagskulla kyrkans (1693) och Riddarholmskyrkans handskrivna koralbok (1694).

Psalmen är, trots sin ålder, en av de mest sjungna psalmerna inom Svenska kyrkan. Psalmen ingår vanligtvis i den uppsättning lovpsalmer som sjungs under påsknattens och påskdagens mässor. Trots flera omarbetningar, den senaste 1986, innehåller psalmen bitvis ett ålderdomligt språk. Det framträder bland annat i användandet av den numera utdöda preteritumformen "dödde".

I 1986 års psalmboksversion inleds psalmen med orden:

Upp min tunga, att lovsjunga

Hjälten som på korsets stam

För oss blödde, led och dödde

Som ett skuldlöst offerlam