Rödförskjutning
fysikaliskt fenomen / From Wikipedia, the free encyclopedia
Rödförskjutning är ett fysikaliskt fenomen där elektromagnetisk strålning ökar i våglängd och således minskar i frekvens, då strålningskällan färdas bort från observatören, vilket för synligt ljus innebär en förskjutning mot rött. Det motsatta fenomenet, blåförskjutning, uppstår när strålningskällan färdas mot observatören.
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
En ökning av våglängden hos elektromagnetisk strålning kallas rödförskjutning även om strålningen inte tillhör det synliga spektrumet, vilket till exempel är fallet med kortvågig strålning såsom ultraviolett ljus, röntgenstrålning och gammastrålning och för strålning som har större våglängd än rött ljus, till exempel infrarött ljus och mikrovågor.
Rödförskjutning är ur matematisk synpunkt ekvivalent med dopplereffekten för ljud. Astrofysiker använder den rödförskjutning som uppstår på grund av himlakropparnas relativa rörelser för att mäta rörelsens hastighet, med användning av spektroskopi. Denna rödförskjutning är endast märkbar vid extremt höga hastigheter, och det är framför allt inom astronomi och rymdfart som fenomenet får konsekvenser för människan. Dopplereffekten för elektromagnetisk strålning har också kommit till användning på jorden, till exempel i dopplerradar.
En annan mekanism som åstadkommer rödförskjutning är universums allmänna expansion enligt modern kosmologi, vilket är förklaringen till observationen att rödförskjutningen av ljus från avlägsna galaxer, kvasarer och intergalaktiska gasmoln är proportionell mot avståndet från observatören (jorden). Detta är ett nyckelfenomen inom Big bang-teorin.
En tredje typ av rödförskjutning uppkommer på grund av tidsdilatationen i närheten av föremål med massa.