Poyntings vektor

Poyntings vektor, namngiven efter John Henry Poynting, används inom elektromagnetismen för att beskriva intensiteten hos en elektromagnetisk våg.

Vertikal strålning från en elektrisk dipol som visar elektrisk fältstyrka (färg) och poyntingvektorer (pilar)

Poyntings vektor, ${\displaystyle \mathbf {S} }$, definieras som ${\displaystyle \mathbf {S} =\mathbf {E} \times \mathbf {H} }$ där ${\displaystyle \mathbf {E} }$ är vågens elektriska fältstyrka och ${\displaystyle \mathbf {H} ={\frac {1}{\mu _{r}\mu _{0}}}\mathbf {B} }$ där ${\displaystyle \mathbf {B} }$ är vågens magnetiska flödestäthet.

Vågens intensitet är då poyntingvektorns belopp.

Integralen av poyntingvektorn över en sluten yta är lika med den totala utstrålade effekten från ytan.