![cover image](https://wikiwandv2-19431.kxcdn.com/_next/image?url=https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/5/5a/Mary_Eleanor_of_Sweden_c_1630.jpg/640px-Mary_Eleanor_of_Sweden_c_1630.jpg&w=640&q=50)
Läsuttal
uttal som uppstår till följd av att man läser ord såsom de stavas / From Wikipedia, the free encyclopedia
Ett läsuttal är ett uttal som uppstår till följd av att man läser ord såsom de stavas, med ett uttal som upplevs stämma mer överens med ordets stavning. Läsuttal står således i kontrast med ett uttal som har uppstått på grund av ljudförändringar i talspråket. Sådana ljudförändringar kan till exempel vara konsonantbortfall, såsom jag > ja eller och > å, assimilationer såsom låtsas > låssas, högfärd > höckfärd, eller vokalförändringar såsom gator > gater eller kyrka > körka.
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/5/5a/Mary_Eleanor_of_Sweden_c_1630.jpg/320px-Mary_Eleanor_of_Sweden_c_1630.jpg)
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/5/52/Image122.gif/320px-Image122.gif)
Eftersom skriftspråket är konservativt i sin natur och inte alltid avspeglar de ljudförändringar som har ägt rum i talspråket, kan läsuttal innebära att uttalet återställs till ett ännu äldre uttal. Ett k-ljud har till exempel funnits i ordet och i fornsvenskan, men försvagades till -gh, och föll sedan bort redan under yngre fornsvensk tid. På samma sätt assimilerades drottning till dronning, vilket tidigare var normalt talspråk. Dock fick inte dronning genomslag i skriften, och uttalet återställdes till det äldre drottning.
Läsuttal kan i vissa fall bli så vanliga att ett äldre uttal trängs ut helt och hållet. Så är till exempel fallet med uttal som ronna (rodna), eller rebben (revben), som i dag inte är så vanliga i jämförelse med läsuttalet. I vissa andra fall rättar sig skriften ibland efter uttalet, som i skall > ska eller sade > sa, som inte var möjliga skrivformer för 100 år sedan.