Inomtyska gränsen
gräns mellan Väst- och Östtyskland / From Wikipedia, the free encyclopedia
Inomtyska gränsen (tyska innerdeutsche Grenze, även Zonengrenze eller deutsch-deutsche Grenze) är den gräns som uppstod i samband med segrarmakternas ockupation av Tyskland efter andra världskriget 1945, med den sovjetiska ockupationszonen i öst och de västallierades zoner i väst. Gränsen blev Östtysklands 1 378 kilometer långa statsgräns mot Västtyskland. Den blev en del av järnridån som delade Europa under kalla kriget och som 1961 utökades med Berlinmuren. Den inomtyska gränsen kvarstod ända fram till Tysklands återförening 1990.
Uppdelningen av det besegrade Tyskland i ockupationszoner och demarkationslinjer mellan dessa fastlades av de fyra segrarmakterna vid Potsdamkonferensen 1945. Överenskommelsen om Berlins status bekräftades på nytt mellan de fyra ockupationsmakterna genom Fyrmaktsavtalet 1971. Grundfördraget mellan de tyska staterna 1972 innebar att man definierade fasta relationer emellan sig som två självständiga stater, men frågan om människors statstillhörighet lämnades därhän.[1][2] På detta sätt kvarstod frågan om de inomtyska gränsernas ställning ända fram till Tysklands återförening 1990.