![cover image](https://wikiwandv2-19431.kxcdn.com/_next/image?url=https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/f/f5/Heywood_sumner_barrows_plans_and_sections.png/640px-Heywood_sumner_barrows_plans_and_sections.png&w=640&q=50)
Gravhögar i Europa
gravhögar av olika slag i Europa / From Wikipedia, the free encyclopedia
Gravhögar i Europa uppfördes under yngre stenålder, bronsålder och järnålder. Under neolitikum anlades högarna som övertäckning av megalitiska gravkammare av typen långhögar, dösar och gånggrifter. Under kopparålder och tidig bronsålder i Ryssland utvecklades traditionen att begrava i så kallade kurganer. Denna utveckling började i Samarakulturen med enskilda gravar eller små grupper, ibland täckta med sten. I Chvalynskkulturen hittar man gruppgravar. Många kurganstelar har hittats på och runt kurganerna. Den snörkeramiska kulturen var starkt influerad av stäppkulturerna i södra Ryssland, såsom gravodlingskulturen. Dessa förde med sig ett nytt sätt att leva med större betoning på personlig status och individuella gravar, som täcktes av en gravhög, åtminstone för personer med prestige. Enligt Kurganhypotesen, uppkallad efter det östslaviska namnet för gravhögar, förde de också med sig de indoeuropeiska språken till Central- och Västeuropa.
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/f/f5/Heywood_sumner_barrows_plans_and_sections.png/320px-Heywood_sumner_barrows_plans_and_sections.png)
Under kopparåldern var klockbägarkulturen en dominerande västeuropeisk kultur, med anmärkningsvärt rika gravar för perioden. Människor begravdes ofta i en grop, och sedan restes en kulle över graven. Högarna försågs ofta med en eller flera kransar av pålar runt foten av högen.[1] Karsten Wentink har forskat om gravgåvors roll och relaterar orienteringen av gravhögar från klockbägarkulturen till soluppgången under året, som avbildas med de två horisonterna på Himmelsskivan i Nebra. Denna skiva är från en senare period än gravhögarna själva. Gravhögarna från mellersta och yngre bronsåldern är uppbyggda på olika sätt med ringvallar. Denna typ av gravhögar kännetecknas av en hög i mitten, omgiven av ett dike som sedan är omgivet av en ringformad vall av jord. I gravhögar från äldre bronsålder fanns ibland en gravkammare av stenar. Under bronsåldern begravdes de döda ibland i en urholkad trädstam, ofta i ekkistor. Under mellersta bronsåldern utvecklas den så kallade höggravskulturen (Hügelgräberkultur) i Centraleuropa.
Under början av den europeiska järnåldern utvecklades ett starkt skytiskt inflytande från Centralasien, vilket märks i fynden från thraker och kimmerier över en stor del av Europa. Skyterna gjorde många ofta mycket stora gravhögar i Östeuropa och Centralasien. I Altajrepubliken hittades 1993 den så kallade Ukkok-prinsessans grav i en kurgan från den skytiska Pazyryk-kulturen. Den starka skytiska kulturen påverkade Hallstattkulturen, som också kännetecknas av stora gravhögar och där några har ett kärnröse. Gravarna är försedda med många gravgåvor såsom vapen, redskap och i vissa fall stora hinkar av brons (situlae); ibland användes dessa som begravningskärl för askan vid kremationer. Den keltiska kulturen hade vagngravar, ofta i stora gravhögarna i Hallstatts kärnområde i södra Tyskland och östra Frankrike.