Gramfärgning
mikrobiologisk metod för identifiering; färgningsmetod som används för att differentiera bakteriearter i två stora grupper (grampositiva och gramnegativa) Från Wikipedia, den fria encyklopedin
mikrobiologisk metod för identifiering; färgningsmetod som används för att differentiera bakteriearter i två stora grupper (grampositiva och gramnegativa) Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Gramfärgning, även kallad Grams metod, är en metod för infärgning av bakterier som används för bakterieklassificering. Metoden utvecklades av den danske bakteriologen Hans Christian Gram, efter vilken metoden även namngivits. Bakterierna klassificeras som gramnegativa bakterier (ofta förkortat G-) och grampositiva bakterier (G+).[1]
Gramfärgning namngavs efter metodens uppfinnare, den danske bakteriologen Hans Christian Gram (1853–1938), som utvecklade tekniken under tiden som han arbetade tillsammans med Carl Friedländer. Gram arbetade fram tekniken i syfte att göra bakterier mer synliga i färgade delar av lungvävnad.[2] Han publicerade metodiken år 1884, och inkluderade i sin rapport observationen att tyfus bacillus inte behöll fläcken.
Proceduren är indelad i fem steg:[1]
Anledningen till att bakterierna tar åt sig färg på detta sätt är att de har en skillnad i uppbyggnaden av sina cellväggar. Det finns även bakterier som saknar cellvägg, vilket gör att de är varken grampositiva eller gramnegativa. Dessa bakteriearter är dock sällsynta. Exempel på cellväggslösa bakteriearter är Mykoplasma och Rickettsia.[3]
Grampositiva bakterier har en tjockare cellvägg bestående av flera skikt av peptidoglykan, innehåller teikonsyra och saknar lipopolysackarid (LPS). Grampositiva bakteriers cellväggar består av uppemot 90 procent peptidoglykan. Den höga andelen peptidoglykan i cellväggen gör att grampositiva celler är motståndskraftiga mot diverse miljöfaktorer, såsom uttorkning.[3]
Exempel på grampositiva bakteriesläkten:
Gramnegativa bakteriers cellväggar består av omkring 10 procent peptidoglykan, och har LPS i sin cellvägg, i ett skikt som ligger utanför peptidoglykanskiktet. Delar av LPS-skiktet är toxiskt, men frisätts först när bakterien dör. LPS är således ett endotoxin och en virulensfaktor för bakterierna.[3] Då man sköljer bakterierna med alkohol tappar de gramnegativa den violetta färgen, eftersom cellväggen har en hög halt av lipider som löses upp av alkoholen. De behöver därför färgas in med en kontrastfärg, till exempel safranin, för att synas igen. De grampositiva bakterierna påverkas inte av alkoholen eftersom lipidinnehållet i deras cellväggar är obetydligt. Det sker en dehydrering av cellväggen och porstorleken i cellhöljet minskar och bakterien behåller därför det violetta färgkomplexet.
Exempel på gramnegativa släkten:
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
