Första mellantiden
From Wikipedia, the free encyclopedia
Första mellantiden eller Första intermediet är en modern beteckning på perioden omkring 2150 - 2040 f.Kr. i det forntida Egyptens historia. Till Första mellantiden räknas vanligen dynastierna 7-11. Perioden betraktas som en kulturell nedgångstid, men ett flertal litterära verk författades under denna tid.
Den Första mellantiden präglas av inre stridigheter och sönderfall. Den verkliga makten ligger hos ett antal länsfurstar som ställs inför utmaningen att hantera omfattande svält. Omkring 2160 f.Kr. försöker en ny faraoätt att återförena Nedre Egypten från huvudstaden Herakleopolis. Under tiden tar en annan rivaliserande släkt, med sin bas i Thebe, kontroll över Övre Egypten. En sammandrabbning mellan de två rivaliserande dynastierna ägde till sist rum. Faraon från Herakleopolis härstammade från en farao vid namn Akhtoy och de första fyra faraonerna från Thebe hette Inyotef eller Antef och tillhörde den 11:e dynastin. Efter ett sekel präglat av stridigheter vinner Thebe striden om vilken stad som ska vara huvudstad för Egypten.