Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet
förordning inom Europeiska unionen / From Wikipedia, the free encyclopedia
Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet, eller förordning (EU) nr 492/2011 (tidigare förordning (EEG) nr 1612/68), är en europeisk förordning som reglerar unionsmedborgares rätt att, på samma villkor som de egna medborgarna, ta anställning i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen än den där de är medborgare. Förordningen utgör grunden för genomförandet av den fria rörligheten för arbetstagare, en central del av den fria rörligheten för personer och en grundläggande rättighet enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna. Den utfärdades ursprungligen av Europeiska gemenskapernas råd den 15 oktober 1968 och trädde i kraft den 8 november 1968. En kodifiering av förordningen, förordning (EU) nr 492/2011, antogs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 5 april 2011 och ersatte den ursprungliga förordningen om arbetskraftens fria rörlighet den 16 juni 2011.
Europeisk unionsrätt | |||||||||||||||||||||||||
Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet | |||||||||||||||||||||||||
Förordning om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (Text av betydelse för EES) | |||||||||||||||||||||||||
Aktnummer | Förordning (EU) nr 492/2011 | ||||||||||||||||||||||||
Celexnummer | 32011R0492 | ||||||||||||||||||||||||
Offentliggjort i | EUT L 141, 27.5.2011 | ||||||||||||||||||||||||
Rättslig form | Förordning | ||||||||||||||||||||||||
Rättsligt bindande | Ja | ||||||||||||||||||||||||
Direkt tillämpligt | Ja | ||||||||||||||||||||||||
Tillämpas av | Europeiska unionen samt Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz[1] | ||||||||||||||||||||||||
Utfärdat av | Europaparlamentet och Europeiska unionens råd | ||||||||||||||||||||||||
Rättslig grund | Art. 46 FEUF[2] | ||||||||||||||||||||||||
Relaterad lagstiftning Nuvarande och tidigare gällande lagstiftning
| |||||||||||||||||||||||||
Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet fastställer en rad bestämmelser gällande unionsmedborgares rätt till att ta anställning i en annan medlemsstat än den där de är medborgare. Den fastställer även bestämmelser kring likabehandling.
Förordningen om arbetskraftens fria rörlighet är direkt tillämplig inom hela Europeiska unionen. Därutöver är den även tillämplig i Island, Liechtenstein och Norge genom EES-avtalet;[3] i detta sammanhang är dessa länder och deras medborgare därför likvärdiga med unionens medlemsstater respektive unionsmedborgare. Schweiz tillämpar motsvarande bestämmelser genom ett bilateralt avtal med unionen.[4]