Europeiska växelkursmekanismen
system för att binda valutor inom Europeiska unionen / From Wikipedia, the free encyclopedia
Europeiska växelkursmekanismen (engelska: European Exchange Rate Mechanism, ERM) är ett system inom Europeiska unionen som tillåter medlemsstater med egna nationella valutor att binda dessa till euron.
Medlemsstater vars valuta är ansluten till växelkursmekanismen |
Medlemsstater vars valuta var ansluten till ERM I innan införandet av euron |
Medlemsstater vars valuta var ansluten till ERM II innan införandet av euron |
Normalt används ett fluktuationsband på ±15 procent runt centralkursen. Om växelkursen överskrider fluktuationsbandets gränser aktiveras interventioner automatiskt och i obegränsad utsträckning i form av mycket kortfristiga krediter av Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna utanför euroområdet.
Deltagande i växelkursmekanismen under minst två år utan större påfrestningar utgör ett av konvergenskriterierna för att få införa euron som valuta och växelkursmekanismen kallas därför ibland för ”eurosamarbetets väntrum”. Deltagande i växelkursmekanismen är frivilligt och utgör således ett sätt för en medlemsstat att undvika att uppfylla konvergenskriterierna och därigenom också att undvika införandet av euron som valuta. Till exempel har Sverige på detta sätt kunnat hålla sig utanför eurosamarbetet, trots att övriga konvergenskriterier har uppfyllts.
Under 2018 etablerades en ny praxis som innebär att en medlemsstat med egen nationell valuta endast kan ansluta sin valuta till växelkursmekanismen om medlemsstaten också ansluter sig till bankunionen.[1][2] Sedan den 1 januari 2023 är endast två valutor bundna till euron genom växelkursmekanismen: bulgariska leven och danska kronan.