Erikskrönikan
historisk berättelse / From Wikipedia, the free encyclopedia
Erikskrönikan är en medeltida rimkrönika som redogör för Sveriges politiska historia under cirka hundra år. Den börjar under kung Erik Erikssons regeringstid men tyngdpunkten ligger i ett försök av författaren att ge en samlad bild av perioden från omkring 1250 till kungavalet 1319, då den treårige Magnus Eriksson utsågs till kung. Det är den äldsta i den svit av krönikor som skildrar medeltidens politiska historia i Sverige, och Sveriges äldsta berättande källa, i betydelsen ett skriftligt dokument som framställts med syftet att ge läsaren, eller snarare lyssnaren, en detaljerad version av ett längre händelseförlopp. Som alla berättande källor har den en viss tendens, i detta fall en karaktär av politisk partsinlaga. Den tar klart ställning för en part: krönikans hjälte och huvudperson är, som redan namnet antyder, hertig Erik Magnusson.
Erikskrönikan är skriven på knittel och omfattar i sin äldsta version 4543 versrader. Författaren är okänd men olika omständigheter har ansetts antyda att han bör ha varit en drotsen Mats Kettilmundsson närstående person. Den senaste teorin är dock att det i stället är lagmannen Birger Persson, den heliga Birgittas far, som är krönikans tillskyndare.[1]