Kyrkotonart
From Wikipedia, the free encyclopedia
Kyrkotonarter, också kända som modala skalor eller kyrkotonala skalor, är ett flertal tonarter och skalor som användes under medeltiden, och som är grunden för modal improvisation inom bland annat 50-talsjazz och senare. Inom klassisk musik och konstmusik har dessa skalor blivit ovanliga efter medeltiden, sånär som på dur-tonarter och rena moll-tonarter som därefter länge varit de dominerande.
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2016-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
![](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/a/a5/C_maj.png/300px-C_maj.png)
![](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/d/d7/The_eight_musical_modes.png/640px-The_eight_musical_modes.png)
Med tonförrådet enligt bilden definieras tonarterna:
I denna artikel |
används tonnamnen |
Bess (B♭) och B. |
Se olika skrivsätt. |
- Jonisk, grundton C (durskala, ej modal)
- Dorisk, grundton D
- Frygisk, grundton E
- Lydisk, grundton F
- Mixolydisk, grundton G
- Eolisk,[1] grundton A. Mollskala.
- Lokrisk, grundton B
De innehåller med andra ord samma toner, men är förskjutningar av durskalan (jonisk). Kyrkotonarterna är idag mer kända för musiker under ordet modus eller det engelska ordet mode,[källa behövs] vilket även kan avse andra mindre vanliga mollskalor.