Bysantinska armén
From Wikipedia, the free encyclopedia
Den bysantinska armén var det bysantinska rikets landtrupper som tillsammans med den bysantinska flottan ärvde den romerska arméns disciplin, strategi och organisation. Under större delen av sin existens var den bysantinska armén medelhavsvärldens mäktigaste och mest effektiva armé.
Den militära utvecklingen i det romerska riket under senantiken innebar att det tunga infanteriet gradvis förlorade i prestige till förmån för kavalleriet. Denna utveckling stärktes under efterkommande sekel genom att hästar starka nog att bär en man i full utrustning avlades fram österut. På 700-talet hade detta tillsammans med introduktionen av sadeln och stigbygeln möjliggjort katafrakterna, det tunga bysantinska kavalleriet.
Under Herakleios dynasti (610-717) reformerades armén och administrationen genom themasystemet där riket delades in i nya förvaltningsområden ledda av militära befälhavare. Themasystemet förbättrades successivt först under 700-talet och sedan under den makedoniska dynastin (867-1057) och förblev den bysantinska arméns ryggrad ända till imperiets fall 1453.
Den bysantinska arméns svåraste nederlag kom med slaget vid Manzikert 1071, varefter det aldrig återhämtade sig.
Trots att det bysantinska riket betraktade sig som den sanna lärans försvarare, dvs den ortodoxa, mot såväl islam som den romersk-katolska, utvecklade man aldrig någon lära om ett "heligt krig" likt islams Jihad eller de katolska korstågen. Genom hela sin historia betraktade bysantinarna krig som ett politiskt misslyckande och då krig inte gick att undvika förlitade man sig på Guds beskydd. Grekisk patriotism fanns dock vilket genererade hjältedikter som Digenis Akritas där gränskrigare (ακρίτες) hyllades för sin kamp mot nationens fiender.