Antireflexbehandling
From Wikipedia, the free encyclopedia
Antireflexbehandling (AR) innebär att man vidtar åtgärder för att förhindra att reflexioner uppstår, främst i ytor på material avsedda att släppa igenom ljus såsom fönster, glasögon och linser i optiska instrument, men i vissa fall även på andra blanka ytor. I varje gränsskikt mellan material med olika brytningsindex (BI) uppstår reflexioner som man av olika anledningar vill minska. Skälen är många, dels kan irriterande ”skuggbilder” uppstå i optiska instrument om bilder speglas i fram och tillbaka mellan linsytorna, den som har glasögon vill slippa se reflexen av sina egna ögon i glasen och den som betraktar glasögonbäraren vill hellre se dennes ögon än spegelbilder av omgivningen, i exempelvis en solfångare vill man att så mycket som möjligt av solenergin ska gå genom glaset och träffa solcellen. Vidare ger alla reflexioner små ljusförluster, dessa är i de flesta fall försumbara, men i ett kameraobjektiv med 5–10 linser (10–20 gränsskikt) kan ljusförlusten bli påtaglig utan AR.
Antireflexbehandlingen har betydligt större betydelse i optiska system än på enkellinser som glasögonglas, och den patenterades av företaget Carl Zeiss den 1 november 1935. AR var hemligt militärpatent fram till 1941, då de första civila T-objektiven började säljas i Sverige och Schweiz.
Innovatör var Professor Alexander Smakula. Antireflexbehandlingen anses av många vara 1900-talets största framsteg inom optiken då den löste några riktigt svåra bromsklossar inom optisk beräkning och produktion, och den utgjorde därför själva förutsättningen för allt som skulle komma senare.