Landnåmstida
From Wikipedia, the free encyclopedia
Landnåmstida (frå norrønt landnám, 'det å ta land, landtaking') viser til perioden då Island blei folkesett av nordmenn på Island frå 870-åra og framover.[1] Under press frå kong Harald Hårfagre sine ambisjonar i Noreg som utfordra gamle ættesamband valde mange å flytta ut med kvinner, born, trælar, storfe, hester og det dei trengte. På Island fann dei land å busetja seg på, og slo seg ned og skapte småsamfunn. Koloniseringa er skildra i Landnåmabok frå 1100-talet. Boka listar opp 435 menn som dei første busetjarane, dei fleste av dei i nordlege og sørvestlege delar av Island.